Pssst!! Http://molnspillror.blogspot.com
Ord har som sagt förflyttats.

För ord ska nu försvinna. precis som vi. frågetecken. punkt. upplösningstillstånd. Ord ska raderas och minimeras. och ord ska fortsätta, växa, bli innehållsrikt. precis som vi. som jag.
Ord ska aldrig försvinna, bara raderas. förflyttas.
Så tack och bock för mig.
åttahundratrettiosju.

fönstret är öppet och Du säger att livet passar dig perfekt, precis och exakt och att jag bara är halv. Jag skakar. igen. vill ha utsträckta händer och mjuka kuddar. Vill vara tom. full. trasig. ingenting. koncentration som inte finns. stress. Nu måste jag ta tag.

ett iskallt grepp om mitt hjärta igen. och frågetecken. jag väntar på ett svar som aldrig kommer. Något som inte stämmer. här. Alltid denna kalla dusch. Uppgivande kanske. nej. ljug nu. tillgjord sanning. och det där löftet. inte bryta. Men kanske tvungen. vatten över huvud. lämnad efter eller kanske lämnat. Finns mer. Jag vet det nu.

snöflingor, pepparkaksdoft, julig must, kalla händer och varm glögg.
Julen är här
igen,

En klump människa. och jag tappar greppet på riktigt den här gången. rinner som sand genom mina gummifingrar. du försvinner i en tunnel av ljus och jag stoppar munnen full av sten. Enfaldigt. för ord ska aldrig krossas, inte heller två. För många skärvor under huvudkudde. Ute faller människorna en efter en och jag tänker att dom också är ett jag. ljudet av en penna mot ett papper. skor utan fötter. och glittergilanger. och en klump människa. inget annat.

Svart natt och plötsligt kommer uppenbart. ofrånkommande faktum. Andas i vakuum. Urholkat på riktigt. Alltid så jävla tom. Fylld av ingenting. vad är vad? Snurra en perfekt cirkel och plågsamstirra i backen. lås venerna och blockera navelfnitter. och låtsasdölja lite med handen. skrapa sönder vägg. Skratthesa röster och hejsan här får du vara allt utan dig själv. smörja rinner ur munnar och allt svävar runt i ett kladdigt nonsens. Höjda röster bland oförstått och ett rum av dålig luft. och en dörr som krymper och det förutbestämda beslutet. Räkna timmar och håll min hand nu tills jag rasar.  

Det sipprar oxygen ur mina lungor, och utslitna ord fastnar i nätet av sockervadd. Allt är redan sagt. Alla metaforer är dragna, allt är förbi. Men du står stadigt på marken, fångar snöflingor som faller från en himlen som redan är trasig. Säger att livet inte är så seriöst egentligen. Jag stoppar händerna i fickorna och stirrar ner i marken. Vill så mycket mer. Och allt bara smetas ut över snön som kommer smälta och försvinna. Precis som vi, säger du. Precis som allt, rättar jag.

Jag kastar ankar nu och andas in i badrumspegeln. Önskar mig bokstäver och karuseller som går baklänges. Du vinglar på toppen på ett isberg, så nära att falla. Och mannen i högra hörnet viskar hemligheter in i väggen. Bekymmrad över världens misslyckade framgång. Han kliar sig under hatten och höjer glaset. Klockans tickande ekar. Och kvinnan som slår sina barn muttrar något, ser ut genom fönstret. Handdukar fyllda  av blod. Finns inget kvar. Hon river sönder hudfärgade tapeter. Världen snurrar och vi fylls av känslor som vi inte förstår. ständigt. 

 

Den ensamma åsna travar sakta fram längs solnedgången. Han har för längesedan tröttnat på allt som har med regnbågar och sockervadd att göra. Åsnan låter sina åsneben sjunka ner i sanden medan han vänder sitt huvud mot den stora himlataket ovanför honom. En liten tår har lyckats tränga sig ut ur hans vänstra öga. tåren faller stilla ner från hans mjuka mule ner i det kvällskalla havsvattnet. Åsnan drömmer om molntussar och om träd som ska växa och bli stora som aldrig ska bli julgranar. Han drömmer om vingar på ryggen och om maskrosor i hjärtat. Länge står han stilla med huvudet vänt mot mörkret som sakta kommer smygandes. Hans ben skakar och orkar snart inte längre hålla honom stående. Det är först när han känner vattnet i sina lungor han har inser att han har fallit. Saltet stormar fram genom hans ådror och utan det minsta motstånd låter han sin kropp sjunka neråt medan någon tänder nattens första stjärna.

Det är de där kanterna igen och hålet som grävs djupare hela tiden. Och den svindlande känslan av att nästan svimma av ihållande försök att klamra fast sig. jag drömmer fortfarande om gräs och om mjuka molntussar. Så är det du, som inte finns. eller som kanske finns. Jag vet inte. Rök sprider sig sakta och jag tror att jag går av nu. på riktigt. Frosten här har anlänt och mina läppar fryser till is. blir sten. smulas sönder. skickas iväg i kuvert. sopas upp från golv och frosten har trängt sig in under min hud. och kanske under din. pappersbokstäver faller från askan och jag spikar upp mina drömmar på väggen. spillror.
kom in i mitt liv nu.

Action!
Skjut nu, du som håller i vapnet. Vad väntar du på egentligen?

efter tre andetag i fyrahundrasextiotvå tusendelar av något som aldrig existerade springer du iväg efter en sanning som du kan acceptera. Jag står kvar och rycker axlar, räknar blomblad och mäter avstånd. Du fyller fickorna med frågetecken och jag har utplånat mig själv. och du säger att nu ser våra skuggor likadana ut. Vi skrattar lite tills jag viskar att det inte handlar om att hitta sig själv utan att det handlar om att hitta någon man klarar av att vara. Du fnyser och säger att det inte är sant. Att man måste vara den man är hela tiden. Vadå måste? Du förstår inte. Det finns inget konstant. Du släpper min hand och jag tänker att nog kommer tårarna en dag att fräta sönder våra näthinnor. fräta sönder oss.